Peter Carl var i flera år adjunkt hos kyrkoherden i Klara, sedermera biskopen F. R. Franzén och hade efter honom bildat sig som talare. Han var också en synnerligen framstående predikant, som ägde förmåga att tala till både hjärta och samvete och var en utmärkt liturg som läste syndabekännelsen och Fader vår på ett så gripande sätt, att åhörarna knappt känt igen de gamla bönerna. Allvar och andakt präglade även i övrigt hans ämbetsförvaltning. Flitigt förmanade han de unga, såväl nattvardsbarn som lysningssökande ungdom. Vittnesbörd gavs om den välsignelse för framtiden, som hans ord medfört. I motsats till företrädarna, som överlämnat det huvudsakliga av predikoskyldigheten till sina adjunkter, predikade han själv varje söndag. Personligen var han en fint bildad och behaglig man, som ägde en sällsynt skicklighet att umgås med folk ur alla samhällskretsar, icke minst med småfolket, på vars sida han vid stridigheter i pastoratet gärna ställde sig. Han var också allmänt älskad av sina församlingsbor. En f. d. sockenbo skriver härom: "Ingen kyrkoherde i Skatelöv har varken förr eller senare i så hög grad som Pontén tillvunnit sig sina åhörares tillgivenhet och kärlek. Ingen var eller är för dem så stor som själasörjare. Ingens minne strålar i ett sådant ljus". Peter Carl var fint bildad och vetenskapligt intresserad. I likhet med hela sin släkt var han en angenäm och hjärtevarm man som tillvann sig allmän aktning och tillgivenhet. En god predikant som genomförde sin prästerliga gärning med allvar och nit. Hans minne levde länge i Skatelöv.