Efter Daniel Gustafs död bodde hans efterlevande under fyra års tid kvar i prästgården på grund av då gällande bestämmelser om tjänsteår och nådeår. Änkan uppbar då inkomsten från tjänsten, mot att hon underhöll och avlönade en vice pastor. Under denna tid byggdes ett nytt hem i Österkorsberga, varvid prostinnan fick en storslagen hjälp av församlingsborna. Man skänkte stockar och bräder, fönster och dörrar. Gratis bröt man mark och en församlingsbo ställde sig i spetsen för bygget. Resultatet blev ett rymligt hus på 11 rum och kök med en stor öppen veranda, allt beläget i en väl tilltagen trädgård. Det nya hemmet fick namnet Tomtebo. Avsikten var att förverkliga Daniel Gustafs tanke, att hela familjen skulle fortsätta att ha ett gemensamt hem, där de ogifta skulle kunna bo och de gifta med sina familjer känna sig hemma. Dit skulle familjemedlemmar som livet gjort hemlösa kunna ta sin tillflykt. Dessutom skulle man forfarande kunna ta emot sinnessjuka till vård. På Tomtebo bodde Sofie i flera år, älskad av alla, god och välgörande. Hennes ekonomiska bakgrund var änkepensionen. Om prästänkornas pension sades vid denna tid att den var för liten att leva på och för stor att dö av. Tillskott behövdes och det fick man genom att äldsta dottern, Elisabet, hade anställning vid Korsberga sparbank. Men familjen hade skulder som det var en hederssak att betala. Man valde den arbetsamma och strävsamma vägen att ta emot inackorderingar i hemmet, vilka i huvudsak utgjordes av sinnessjuka . Så kom man att fortsätta med familjens tidigare vård av mentalsjuka och Elisabet övertog faderns uppgift som läkare. Under denna tid kom sinnessjukvården i Korsberga under kontroll av Växjö hospital och dess överläkare doktor Emil Lundell. Doktor Lundells intresse resulterade i att direktionen för hospitalet i Växjö grundade en koloni för familjevård i Korsberga med centralhem i Vänhem - en intill Tomtebo gränsande fastighet. Denna ansågs dock ej lämplig för sitt ändamål och hospitalet begärde att få inköpa Tomtebo till nytt centralhem. Sofie Pontén förklarade sig villig att sälja. Ärendet gick till riksdagen för beviljande av anslag till de 20 900 kronor som fastigheten värderats till. Det föranledde en längre debatt 1906, men resultatet blev bifall. Doktor Lundell var icke sen att bygga ut verksamheten i Korsberga och han var även angelägen att demonstrera den för gästande psykiatriska forskare från andra länder. Familjesjukvården i Korsberga har sedan dess fortsatt med ökande tendens och ännu 1970 sändes patienter till Korsberga både från Växjö och Ryhovs sjukhus i Jönköping. I landstings- och kommunalbidrag utbetalades årligen 2 miljoner kronor. De vårdade var c:a 200 till antalet, fördelade på ett 50-tal familjevårdshem och två sjukhus. Korsberga samhälle var alltså fortsatt unikt såsom centrum för en viktig del av mentalvården i våra dagar och Johan Ponténs idéer levde alltjämt med friskt liv efter 130 år. Riksdagsbeslutet 1906 blev en lösning på familjens ekonomiska bekymmer, men även ett nödtvång att skaffa ett nytt hem. Ett sådant uppfördes på en tomt, som kostade 750 kronor. Den var belägen ej så långt från Tomtebo. Man köpte även ett hus, som tidigare varit kontorsbyggnad vid Haga glasbruk. Det nya hemmet fick namnet Gustavia efter Daniel Gustaf och Sofie. Gatan utanför har senare fått namnet Ponténs väg. Sofie fick aldrig flytta in i Gustavia. Hon hade de senaste åren varit skröplig och avled i Tomtebo 1906 09 13 och begravdes i familjegraven på Korsberga kyrkogård. Vid begravningen yttrade dåvarande kyrkoherden i Korsberga bl. a. följande: "Hon var en av de älskvärdaste kvinnor jag känt, hon var av ädel börd och en ädling var hon till själ och sinne."