Studierna i Uppsala avbröts abrupt vid moderns död 1798, då fadern önskade hans hjälp och
biträde i arbetet. Det var bittert för Johan att avbryta en lovande forskarbana men han lydde
fadern och avlade dimissionsexamen för prästvigning. Thunberg hade skaffat honom det
Thunska stipendiet för fortsatta studier, men trots en innerlig önskan fick han aldrig tillfälle att
återvända till Uppsala. Kontakten mellan Johan och professor Thunberg uppehölls under
mångårig brevväxling. Breven finns bevarade på Uppsala universitetsbibliotek.
Johan var endast 22 år och för ung för att få prästvigas, så fadern tillät sonen att strax efter
hemkomsten bege sig till Greifswalds universitet (hörde vid denna tid till Sverige) för att
fullfölja sina naturvetenskapliga studier.
Han hade i Uppsala tilldelats ett stipendium genom Thunbergs försorg. Det räckte ej till för
studier i Uppsala, så därför blev det Greifswald med lägre kostnader. Redan 1800 kunde han
avlägga examen med högsta betyg i sina båda huvudämnen, naturalhistoria och medicin.
Johan blev därmed Philos. Doctor och Artium Liberalium magister. Med denna examen följde
rätt att utöva läkarkonsten och inneha priviligierat apotek i hans blivande församlingar. Även
i Greifswald ville man binda honom vid fortsatt forskargärning och erbjöd honom docentur i
naturalhistoria och botanik. Men Johan var trogen sitt löfte till fadern och återvände hem för
att 1801 prästvigas och få förordnande som ämbetsbiträde åt fadern.
Från den dagen var hans livsbana bestämd och han blev präst i små fattiga småländska
församlingar, fjärran från den lärda världens centra. Han lämnade en säkerligen lysande
akademisk framtid, men kom under sitt långa liv att bli en varmhjärtad och kunnig hjälpare för
otaliga människor i andlig, psykisk och kroppslig nöd.
Johan gifte sig första gången 1800 02 16 med Eva Maria Kallström, född 1780 01 09, dotter till
kronolänsman Jöns Kallström i Ormstorp, Stockaryds församling, och Maria Kyhlberg. Eva
förde en liten lantegendom i boet, möjligen Hultsjö Bergagård, där den unga prästfamiljen
satte
bo.
Eva Maria födde sex barn, av vilka fyra nådde mogen ålder. Hon avled
1808 07 06 i barnsäng och torde vara begraven på Hultsjö gamla kyrkogård i den Ponténska
familjegraven.
Johan ingick 1810 ett nytt äktenskap med Christina Catarina Wetterling, född 1784 01 28 i
Öja, dotter till kyrkoherden Jonas Wetterling i Nottebäck i hans första gifte med Brita Christina
Brumstedt.
Från "släkten Pontén" av Birgitta Pontén
I Hultsjö blev Johan Pontén så uppburen att man redan 1803 försökte få honom till
komminister i pastoratet. Det misslyckades emellertid, då tre övriga sökande prästmän var
honom överlägsna både i ålder och prästerliga meriter. Först tio år senare valdes han till
komminister i Hultsjö och 1826 blev han kyrkoherde där. Biskop Tegnérs visitation följdes av
positiva uttalande om hans ämbetsförvaltning. Biskopen var ej känd för att slösa med sitt
beröm, snarare tvärt om.
Johan gjorde stora insatser på skolväsendets och fattigvårdens områden. Han förde både i
Hultsjö och senare även i Korsberga en seg kamp mot dryckenskapen, som han insåg bröt
ner människans både fysiska och psykiska hälsa. På en sockenstämma bildade han en
måttlighetsförening med bl. a. följande bestämmelser i stadgan.
1. Aldrig bruka annat dryckeskärl än ett vanligt brännvins- eller vinglas, tumlare eller
jungfrumått i gästabud, i vardagslag eller till vem som helst.
2. Aldrig giva en enda sup åt någon, som man vet att den nyss fått en sup eller märker vara
förut berörd av brännvin och starka drycker.
3. Att varken själv taga någon sup utan behov, utom då man äter, är van vid eller har råd till
att taga sig en matsup, eller då man är stadd på resa, mår illa eller i osund luft måste om
morgonen bittida ut på sitt arbete.
4. Att vid de största gästabud, bröllop, jordöl, barnsöl, julkalaser eller när som helst någonsin
varken supa eller bjuda mera än högst 3 supar, nämligen en matsup samt 1 eller högst 2
därjämte på mat, som kan vara rörig eller blandad, för hälsans skull.
5. Att då andra starka drycker än brännvin nyttjas vid sådana gästabud eller eljest vid
undfägnad, aldrig varken själv taga sig så mycket att man blir smord, rörd eller oredig, ej
heller
tvinga någon annan därtill.
Denna måttlighetslära bibehöll Johan även sedan Peter Wieselgren 1838 börjat sin kampanj
för absolut avhållsamhet från alla spritdrycker. Hans blivande måg, Wilhelm Sjögren, skrev till
Wieselgren, att Pontén härutinnan ej lät sig övertalas varken av Guds ord eller av de yppersta
mäns skrifter. Som synes var bestämmelserna mycket liberala, men kändes nog så krävande
för bönderna i Hultsjö. På den tiden lär ha funnits sådana som reste till krogen i kyrkans
närhet
redan på lördagen, möjligen bevistade gudstjänsten på söndagen om deras tillstånd så tillät.
Sedan eftersläckte de så grundligt på krogen, att de först på tisdagen var i stånd att resa
hem.
Hur Johan än livet igenom bekämpade dryckenskapen övergav han aldrig sin åsikt, att
brännvin kan brukas med sådan måtta att skada därav ej uppstår.
Nykterhetssträvandena var en av tidens stora folkrörelser. En annan var de andliga
väckelserna, som Johan mötte i sin prästtjänst och tvingades ta ställning till. Han insåg de
goda följderna av denna väckelserörelse i det att många slutat supa, svära och gå på
"lekstugor". Men det hade vållat mycken oro, bekymmer och förargelse i församlingarna
genom olikheter i läran, bortlöpande till andra kyrkor, olovliga sammankomster och förakt för
de egna prästerna.
Johan redovisade i sina skrifter tankar och erfarenheter, som vuxit fram under hans
iakttagelser av väckelserörelserna. Han fruktade ett sönderbrytande av den svenska
enhetskyrkan, som den omfattande väckelsen kunde få till följd. Som botemedel
rekommenderade han en fördjupad kristendomskunskap och utgav även en katekes i detta
syfte. Han var icke nöjd med utantill kunskap utan eftersträvade en verklig förståelse av den
kristna läran med tonvikten lagd på Guds kärlek och förlåtelse, ej på straff och helvete.
Johan sökte 1836 Korsberga, ett något större pastorat: "för att slippa dö med obetalda
skulder", som han uttryckte saken. Då hade han varit 36 år i Hultsjö pastorat, därav 12 år
som
ämbetsbiträde åt sin far, 13 år som komminister i Hjärtlanda och 11 år som kyrkoherde i
pastoratet. Vid 60 års ålder flyttade han alltså till Korsberga, där han var präst i 20 år, fram till
sin död. I Hultsjö var den väsentliga lönen enligt tionde, 60 tunnor korn per år, vilket då var
värt 7 à 8 kronor per tunna.
Johan tog sin uppgift som präst på fullt allvar och fann sig väl tillrätta med den prästerliga
gärningen, men han kände under de första åren besvikelse över att ej få ägna sig åt
naturvetenskapen och längtade tillbaka till denna uppgift. På alla lediga stunder, som
prästämbetet gav honom under åren, fortsatte han med sina medicinska studier. Han ökade
sina naturalhistoriska samlingar och ägde ett herbarium på 4000 fanerogamer och en mängd
kryptogamer samt en hel sal med uppstoppade däggdjur och fåglar, ej så få amfibier och
fiskar
samt nära 4000 insekter. Han var en framstående medlem i ett botaniskt sällskap, som bildats
bland stiftets präster. Resultatet av sina forskningar framlade han i brevväxling med
professor
Thunberg, sin forne lärare. Johan gav ut två delar av Svensk Fauna, som behandlade läran
om insekterna och deras ordningar. Han hade för avsikt att ge ut ytterligare delar, men mer
än
så blev det inte. Vid Johans bortgång förelåg däremot i manuskript "Beskrivning om de
svenska spindlarna" samt en "Fauna Smolandica".
Johans intresse kom mer och mer att inrikta sig på läkarvetenskapen, troligen för att han snart
nog märkte att han därigenom kunde vara sina medmänniskor till tjänst. Det var flera mil till
både apotek och stationerad läkare och befolkningens fattigdom hindrade alla utgifter på
läkarvård. Johan kunde ej låta bli att "åtaga sig" de sjuka människor han stötte på. Han
ökade sitt medicinska vetande och rådfrågade vid svårare sjukdomsfall kunniga läkare. För
att skaffa billiga mediciner samlade han och odlade själv örter med läkande egenskaper och
tillredde mediciner. Sina egna anmärkningsvärda rön meddelade han till Kungl.
Sundhetskollegium, den tidens motsvarighet till Socialstyrelsen, som uppmuntrade honom att
fortsätta. Han fick vid biskopsvisitation erkännande ord för att han "såsom erfaren läkare med
själavården förenar vården av de sjuka och sina åhörare läkemedel tillhandahåller, varför
särskilt sockenapotek är överflödigt". Johan söktes av sjuka från när och fjärran, framför allt
av fattiga, som ej hade råd att betala dryga arvoden. Särskilt ägnade han sig åt vården av de
sinnessjuka, som på denna tid hade det bedrövligt. De ansågs nästan som brottslingar och att
de med hugg och slag borde tvingas bort från sina vanföreställningar. Johan blev en pionjär
inom sinnessjukvården genom sin humana syn på behandlingsmetoderna.
Hans skrifter i ämnet åtnjöt stort anseende hos fackmännen. Ofta fann Johan sinnessjuka,
som enligt gammal sed hölls gömda i någon kammare i huset eller i kalvkätte i ladugården.
Man skämdes för de sjuka, då det ansågs skamligt att ha dessa sjukdomar. Få blev
omhändertagna på dåtida sinnessjukhus, som i sanning ej var några humana inrättningar.
Hans behandling av de sjuka inleddes med att han försökte förvärva deras vänskap, aktning
och tillgivenhet. Genom samtal försökte han ta reda på arten av sjukdomen och föra den
sjuka tankevärlden tillrätta. Genom "tokroliga" tillställningar försökte han stundom skingra
deras tunga tankar och med musik och allvarliga samtal leda deras tankeliv in på sundare
banor.
Han ansåg det också mycket viktigt för de sjuka med förståndig diet, motion och arbete samt
med lämpligt sällskap och deltagande i friska människors arbetsliv. Läkemedlen han använde
var egenhändigt tillredda örtmediciner. Han avvisade med skärpa bruket att binda de
oregerliga. Endast i 7 fall av 500 säger han sig en tid ha varit tvungen att använda
tvångströja. Däremot säger han sig ha löst många som kommit bundna till honom. Även de
oregerliga lät han vara fria men med säker vakt både dag och natt. De sinnessjuka var icke
hjälpta med enstaka besök. De behövde kontinuerlig vård. Många av dem fick bo i
prästgården och denna påminde snart om ett sinnessjukhus. När han 1837 flyttade till
Korsberga, kom han på idén att även placera ut sinnessjuka i lämpliga församlingsbors hem
och där hålla tillsyn över dem. Fyra år senare kunde han skriva att han då haft nära 500
sinnessjuka under sin vård. 1841 gav han ut "Uppgift på använda läkemedel, vård och
behandling för sinnessjuka och galna människor". Långt senare kom skriften "Till
allmänheten, rörande sinnessvaga menniskor". Han kunde även införa annonser i tidningarna
med anvisningar om botandet av sjukdomar.
Under 1840-talets början härjade i Småland en epidemisk, religiös-extatisk sjukdom, kallad
predikosjukan, som tilldrog sig mycken uppmärksamhet, både från myndigheternas och
läkarnas sida. Sjukdomen beskrivs av Johan i skriften "Om predikosjukan i Småland", utgiven
1843. Han ansåg att den fysiska orsaken var att söka i den skämda , med giftiga ogräsfrön
uppblandade säd, som allmogen bakade sitt bröd av under blötåren 1840-1841. När man
sållat från den rena säden till försäljning, återstod en spillsäd, som var rikligt uppblandad med
frön av dårrepet och mjöldryga samt "yrsäd", en röd svamp i axen. Av detta bakade allmogen
sitt eget bröd. De våldsamma kramper och muskelsammandragningar som kännetecknade de
av predikosjukan angripna, orsakades enligt hans åsikt av mjöldrygan och dårrepet. Hans
åsikter blev emotsagda, inte minst från "läsarhåll" (frireligiös rörelse). Undersökningar under
1950-talet i Frankrike, där sjukdomen uppträdde, ger emellertid belägg för att hans
uppfattning
var riktig.
Johan mötte stor och tacksam tillgivenhet från alla dem, som han hjälpte. Av församlingsborna
betraktades han som en far och hans förmåga att bota sjuka människor var känd i vida
bygder. Berättelser om hans otroliga handlag med sinnessjuka personer levde länge kvar.
Elin Wägner besökte på 1930-talet Johans sondöttrar i Österkorsberga under sina förstudier
till
boken "1000 år i Småland". Hon tecknade då upp släkttraditioner om Johans förmåga att ta
hand om sinnessjuka och berättar om dem i sin bok. Det kunde gå till på följande sätt: "Vid
förstubron framför den gamla prästgården stannade bondskjutsarna med de våldsamma
sinnessjuka, som var bundna med rep och kedjor. Då kom prosten Pontén ut, satte sig på
flakvagnen, fångade och behöll den sjukes blick. Efter en stund sa han: Nu kan ni lösa
honom - Nej goa prosten, det töre vi inte, för då slår han ihjel oss. - Lossa bojorna säger jag,
befallde prosten på nytt. Och det befinnes då att den sjuke är from som ett lamm, tämjd av
läkarens blick, lugnad av den kraft som utstrålade från hans väsen."
Ofta var prosten ute på resor till församlingsborna och stannade stundom långt utanför
socknens gränser.
Johan älskade fartens tjusning, hans hästar fick trava på, så farten mest påminde om en
skenfärd. Med på resorna fördes kyrkans handbok och läkeboken, sockenbudstyget (för
nattvard) och ådersnäpparen, bibeln och husapoteket. Det var läkaren-prästen, som var ute
för att ge bot åt hela människan, både åt kropp, själ och ande. Han medförde också sitt
skrivschatull med bläckhorn, penna, vaxstapel och sandflaska att läska med.
Kanske medfördes också reseschatullet av mahogny med två kristallflaskor och ett utrymme
mellan dem. Troligen förvarades nattvardsvinet i den ena och den andra var möjligen fylld
med
den världsliga alkoholen.
Johan var aldrig absolutist, även om han var mycket måttlig i bruket av starka drycker. Under
de långa resorna med hästskjuts i kyla och ruskväder kunde det nog vara behövligt med
något, som gav värme åt en utkyld prostakropp. Reseschatullet hade troligen tillverkats av
orgelbyggaren Johan Magnusson i Nässja, som bodde granne med prosten Wilhelm Sjögren i
Åsheda. Han anses även ha målat porträtten av Johan.
Förutom de nämna skrifterna utgav Johan "Läkebok eller anvisning till de mest enkla och
minst kostsamma läkemedel", "Flora eller örtabok för allmänheten såsom bihang till
läkeboken" samt "Bibelförklaring över de tre första kapitlen av Första Mosebok" och
"Grundfrågor vid förklarande av vår kristendomskatekes".
Det var livligt i Johans prästgård. Dit kom församlingsborna i många angelägenheter, sjuka
sökte sig dit, ofta långväga ifrån och de många vännerna var alltid välkomna.
Prosten tog emot med gammaldags sirlighet och vänlighet, gjorde sig väl underrättad om de
besökandes ärenden och hjälpte dem efter bästa förmåga tillrätta. Men vid första lägliga
tillfälle
drog han sig tillbaka till sitt arbetsrum, överlämnade bestyren med den gästfria undfägnaden
åt
sin kära hustru Christinas kunniga handläggning. "Nej, jag får nog lov att se till min eld" var
vintertid den förevändning, som han brukade till ursäkt för sitt avvikande. Han trivdes allra
bäst i sitt kära arbetsrum, där väggarna var behängda med planscher av människokroppen,
av djur och växter. Under arbetet rökte han sin kära långpipa, vars huvud gled fram och
tillbaka på det av skrivsand beströdda arbetsbordet och därför så småningom nöttes upp i
botten. Sådana uppnötta piphuvuden lär man efter hans död ha funnit en hel hög av. Pipan
följde honom även när han gick till kyrkan. En tidigare konfirmand har berättat i sina
ungdomsminnen: "Prosten kom gående vägen från prästgården till kyrkan med pipan i
handen, hälsade på sina utanför kyrkan församlade sockenbor, vilkas namn och
hemförhållanden han väl kände och noga efterfrågade. Därefter vandrade han i spetsen för
sockenborna in i kyrkan till gudstjänsten, alltjämt med långpipan i handen."
Johan har av sonen Gustaf och även i andra samtida vittnesbörd skildrats som en blid, stilla
och känslig man med ett ljust lynne, öppen och tillgänglig för sina medmänniskor.
Han kunde konsten att koppla av från sällskapslivet och fann anledningar att dra sig tillbaka
till sin studerkammare, en av förklaringarna till att han orkade med så mycket arbete, som han
gjorde. En annan förklaring är att hans hustru Christina svarade för de angelägna frågorna
om
"ekonomin, det praktiska och gossarnas skolgång", så far kunde få tid och ro för sin
livsuppgift. "Far var vetenskapsman och fick ej betungas av barnuppfostran". Prostens arbete
vördades och beundrades av Christina, vilken därför villigt påtog sig ordnandet med hemmets
behov och gossarnas skolgång. Denna tid hade prästerna och deras änkor en prekär
ekonomisk ställning. Även framstående intellektuella hade en ringa ekonomisk vinning av sin
gärning. Kulturen i landet bars av människor, som oegennyttigt arbetade för sina ideal. Många
gånger har kvinnan bakom skapat möjligheter för maken och barnen att utföra sina
livsgärningar. Hemlivet var sällsynt lyckligt, trots knapphet på jordiska tillgångar.
Makarna fick fem till vuxen ålder komna barn, alla födda i Hultsjö. Tre barn avled i späd ålder.
Sönerna ville gå i fars fotspår och bli läkare och präster, men det var svårt att få medel till
studierna. Dock lyckades de att sända alla till högre studier, som påbörjades i Växjö.
När barnen vuxit upp och var hemma kunde det hända att fem präster Pontén tjänstgjorde
vid
gudstjänsten i sockenkyrkan. Alla barnen var gladlynta med sinne för humor, så det blev
skratt
och glädje utan ände. Johan trivdes väl och gladde sig hjärtligen i familjekretsen.
Mot slutet av sin levnad fick Johan uppleva att den gamla kyrkan i Korsberga revs och han
fick vara med att lägga grundstenen till den nya kyrkan, men dog före dess invigning.
Johan avled 1857 09 23 i Korsberga och ligger tillsammans med Christina begravd på
Korsberga kyrkogård. Hon överlevde sin make i 13 år och dog 1870 05 25 i sitt 87-de år i
sonen Daniel Gustafs hem, där hon vårdats av dottern Johanna.
Christina var under de sista åren helt blind. Johans drivkraft i livet var kärleken till nästan och
han efterlämnade minnet, ej blott av en begåvad och lärd, utan också av en sällsynt
dugande, verksam och självuppoffrande församlingsherde. Han kunde utföra sitt värv tack
vare Christina, som vare en klok, driftig och uppoffrande hustru. Johan efterträddes i
Korsberga av sin son Daniel Gustaf. Johan och Eva fick fem barn samt Johan och Christina
åtta barn.
Från "slkkten Pontén" av Birgitta Pontén
|
Född 1741-08-24.
Död 1824-12-02 i Hultsjö (F).
